I have been travelling a lot lately and I haven’t been able to update the blog as often as I like to but today I give you one of my longest and most personal posts ever. And, because of that, I have chosen to write in Swedish. If you don’t understand I’m sorry but I also give you some photos from a recent wedding at Rånäs castle to look at anyway. The bride and groom have requested to be anonymous but I can share some inspiration.

Under den gångna veckan har jag träffat flera personer som på olika sätt har fått mig att fundera och reflektera över känslor, relationer, sårbarhet och vem jag är och vad jag vill göra.

Den första jag vill nämna är en väldigt klok vän och för några dagar sedan satt vi och vred och vände på frågor om vänskap, relationer, kärlek, drivkrafter och vilka medvetna och omedvetna reaktioner som formar oss till de personer som vi är. En sak vi har gemensamt är att vi båda kan sitta och fundera både länge och väl på den typen av frågor och även om det inte finns några allmängiltiga svar att finna så ger lite argumentationsmässigt motstånd mig perfekta förutsättningar för att hitta mig själv. Och olika åsikter och utgångspunkter har vi. Faktum är att vi i många avseenden är varandras totala motsatser när det gäller hur vi angriper olika typer av relationsmässiga frågeställningar. Vi är inte heller direkt överens om allt i sak men det har ingen större betydelse.

En sak som min vän fick mig att fokusera på är ordet ”Varför”. Varför reagerar jag som jag gör på andra människors beteenden, varför känner jag mig nöjd eller missnöjd i olika situationer och varför lever jag mitt liv på det sätt jag gör? Varför blir jag ledsen av en viss typ av kommentarer och händelser, varför läser jag omedvetet in saker både i vad som sägs och vad som inte sägs och varför låter jag mig påverkas så mycket av sådant som jag vet egentligen är ganska ovidkommande i det långa loppet? Kan man säga att det är det som sägs eller det som inte sägs som säger mest, om mig eller den som jag kommunicerar med? Det är stora frågor som jag har funderat mycket på det senaste året och genom att ställa mig frågan varför jag gör saker så lär jag mig så sakta vad jag gör för min egen skull och vad som är en reaktion bl.a. på faktiska och inbillade förväntningar från andra och gamla invanda mönster som jag inte kan försvara, vare sig känslomässigt eller rationellt.

Det andra mötet jag vill berätta är om är det med fotografen Jonas Peterson. I torsdags berättade han, vid ett seminarium arrangerat av PHOTOSTHLM i Scandinavian Photos lokaler, om sig själv, både personligt och yrkesmässigt. Då blev det snabbt klart för mig att han och jag är som dag och natt i mer än ett avseende och precis som när det gäller min vän så är det kontrasterna som utmanar och utvecklar. Utmanar därför att jag känslomässigt har svårt att inte jämföra mig själv med andra, för att de gör att jag lätt ser enorma brister i mig själv och för att det blir så tydligt att en helt annan personlighetstyp och inställning till livet än vad jag har kan vara så framgångsrik både karriärmässigt och på ett personligt plan.

Med mitt intellekt inser jag att det inte går att dra motsatsslut från detta och att det inte säger något alls om mig själv men där hänger känslorna inte med. Det är lite svårt och väldigt osmickrande att erkänna men mitt i all Jonas inspiration och peppning om att tro på sig själv, att allt är möjligt och att man ska testa, testa och testa tills det går som man vill, så kryper det fram en diffus känsla hos mig som inte kan förklaras på annat sätt än att jag inte duger och att jag vill bli mer som någon annan. Jag vill bli som någon som tror på sig själv, som går framåt oavsett hur brant backen är och som vågar trots risken att misslyckas. Jag tvivlar ofta på om jag är en sådan person även om jag gärna vill ge sken av det och väl också har haft tur och kunskap att åstadkomma ett och annat rent karriärmässigt. Känslomässigt hänger jag dock inte alls med jämt och jag får ibland en spontan lust att återgå till det som är enkelt för mig, dvs. tänka på ett väldigt rationellt, logiskt och kunskapsbaserat sätt. Det är de dragen hos mig som har gett mig en fördel professionellt genom att jag gärna sätter upp tydliga mål, är prestationsinriktad, är väl förberedd, gillar att hålla koll på all planering, är noggrann med ett inslag av att vara lite pedant och är mån om att slutföra alla delarna av ett uppdrag på bästa sätt från början till slut. Samtidigt så tycker jag att de dragen är lite ”tråkiga” och jag önskar att de känslor jag älskar att få fram i mina bilder när jag fotograferar också på ett genuint sätt kunde bosätta sig inom mig själv även när jag inte har en kamera i handen. Trots allt, livet består i första hand av känslomässiga relationer och bara i andra hand av prestationer och yttre framgångar.

Varför skriver jag då allt detta och vad har det för betydelse? Mitt svar är väldigt ovanligt för att komma från mig och det är för att det KÄNNS rätt att göra det. Jag vill som omväxling vara väldigt personlig för det är mig som mitt liv, min kärlek och mitt arbete med mina bilder handlar om. Som jag är, avvaktande varm, iakttagande, reflekterande, lugn, noggrann och med fokus på detaljer, och helt utan krusiduller, ursäkter och anpassningar för att likna de bubblande, spontana och lite småtokiga personligheter som finns hos en del av mina bästa vänner och kollegor som jag älskar att umgås med.

Det här inlägget säger helt enkelt väldigt mycket om vem jag är och kanske får dig att fundera över vem du är.

bröllopsfotograf - rånäs slott - wedding photographer - sweden - stockholm - bröllopsfotograf - sommarbröllop - bröllopsbukett - fotograf - norrtälje - rimbo - bröllopsbilder